Personlig krönika

11 inlägg

Roadtrip med Sahara & Pippi

 

Sahara & Pippi eller Thelma & Louise. Vad har vi gemensamt? Ja, vi har inte mördat någon vilket är viktigt att påpeka, men det har varit nära några gånger när vi ser individer råka illa ut för andras oförstånd. Då brinner det i huvudet på oss.  Vi älskar att spela huvudrollen och vill utmana oss själva för personlig utveckling. Vi åker gärna runt i en bil, sjunger och skrattar till hög musik som om vi ägde världen. Vi drivs av samma spontana livsglädje och ser lösningar i allt. Vi vill ut i världen och omfamna alla vi möter – och då gärna Brad Pitt, ja eller Bradley Cooper funkar också.

Ett summerande ord som beskriver alla oss fyra är – extrovert. Vi är extroverta så det skriker om det. Vi kör i 200 kilometer i timmen med ett passionerat mål i sikte. Vi tillhör normen av den personlighetstyp som värderas högst i vårt samhälle. Varför då kan man undra? Vad är det som gör att vi värderar vissa personlighetsdrag högre än andra, när vi i grunden vet att alla typer behövs för utveckling? Jo, samhället säger så. Enligt normen idag ska du vara framåt, kunna tala för dig och socialiseras med alla du möter – i alla sammanhang.  På arbetsplatser ska det ”workshopas” och brainstormas för att ta fram de bästa  förslagen.  Snabbt och effektivt. Gärna i ett öppet kontorslandskap. Ett arbetssätt som är typiskt för extroverta. Normen har tvingat introverta att bli mer utåtriktade. Vad innebär det egentligen för individen om den tvingas in i ett sammanhang där hen inte växer? En introvert tappar sällan fokus, är noggrann och har inte behov av samma socialisering. Den arbetar gärna ensam, har god tid på sig och planerar noga för bästa resultat.

Går vi 100 år tillbaka i tiden så var normen den motsatta. Då ägde de introverta. Vad är det som gör att vi värderar andra personlighetsdrag idag? Hur skulle världen se ut om vi inte hade de introverta? Gud hjälp oss, vi vågar knappt tänka tanken. Det skulle vara kaos. Men å andra sidan om vi inte hade de extroverta så skulle vi kanske inte ha nått den utveckling vi har idag!? Denna norm ställer krav på oss. Vi måste ha insikt och förståelse för dessa personlighetsdrag och att varje individ kan växa till sin fulla potential i rätt miljö. Som sagt det behövs både gas och broms för att färden ska bli lyckosam framåt.

Hur kul är det då att ta en roadtrip med Sahara & Pippi? Ja så länge du har säkerhetsbältet på så är du hyfsad säker. Kan vara bra med axelskydd också för det kommer gå undan och det kommer vara tvära svängningar. Planerna kan ändras i samma sekund som de har bestämts. Alla problem kommer dock att lösas. Bli inte förvånad om det också blir spontan flygtur med bilen. Det viktiga är att se till att bränslet aldrig tar slut. Det är betyder att du som passagerare har ett otroligt viktigt uppdrag då duon får energi av människor. För om energin tar slut så kan färden lätt sluta utför ett stup.

Sahara & Pippi

Getter och färggranna kollegor

När våra barn var små läste jag sagan om Petter och hans fyra getter. ”Blå, gul, röd och vit – sprang i skogen hit och dit”. Idag läser jag om vilken färg jag och resten av människosläktet är, såväl på arbetsplatser som i hemmet. Diskussionen går varm på sociala medier huruvida det är bra eller dåligt med dessa färganalyser.

En ironisk film om dessa färger spreds snabbt på sociala medier. Där beskrevs fyra människotyper. GUL var påhittig, positiv, slarvig och självupptagen. RÖD var beslutsam, pådrivande, egoistisk och okänslig. BLÅ var planerande, noggrann, överanalyserande och negativ. GRÖN var omtänksam, bra lyssnare, blyg och långsam. Jag fick klippet av en kollega och vi skrattade gott åt den. Sen skickade jag den vidare och fick skrattande emojis tillbaka. Igenkänningsfaktorn var hög – även om allt var draget till sin spets. När jag visade den för min man kunde han inte förstå att vi tyckte den var rolig. ”De vill bara tjäna pengar på detta”, sa han oberört kritisk. Jag kunde inte förstå att han inte såg charmen i klippet tills jag såg varför och utbrast: ”Du är så blå! Du har ju till och med analyserat sönder filmen” skrattade jag och även mannen drog på smilbandet.

Det positiva med dessa analyser är att vi diskuterar om hur olika vi är och därmed ökar förståelsen för varandra. Det blir ett lättsamt och neutralt sätt att lyfta olika egenskaper och koppla samman dem till varför vi reagerar olika och utför exempelvis arbetsuppgifter på olika sätt. Det negativa är om vi tar det för en absolut sanning. Då kan det skapa fördomar om vi tillskriver varandra egenskaper utifrån färger per automatik och inte utifrån det mänskliga mötet.

Att människor är olika vet vi sedan urminnes tider. Forskning visar bland annat hur miljön och människor i vår omgivning påverkar och formar oss. Det finns också forskning som påvisar hur viktigt det är i en arbetsgrupp att vara just olika för att gruppen ska utvecklas och bli effektiv. Hur olika eller lika vi är varandra är inte det viktiga i sammanhanget. Inte heller vilken eller vilka färger vi är. Det handlar om att lyssna in, vara ödmjuk i möten och ha insikten om att vi är olika samt att respektera det. Du styr över hur du förhåller dig till andra människor. Låt dig bli irriterad eller välj att inte låta dig beröras. Du äger din egen situation och har ett val att välja hur du ska reagera eller inte. Detta genom att reflektera med dig själv.  Lättare sagt än gjort. Men väl värt ett försök.

Enligt färganalyserna har vi ju alla färger i oss även om någon färg brukar vara mest dominant – själv är jag kycklinggul och gift med en smurf. Vi är varandras raka motsats och inte det bästa radarparet enligt analysverktyget. Sa jag att vi har hållit ihop i 30 år?!

Pippi

Vilken färg är du och hur ser du på dessa analyser? Dela gärna med dina synpunkter 🙂

Att sitta i en cancerbåt

 

Doktorn satte sig framför mig och tittade mig i ögonen och sa lugnt ”Det är bröstcancer och vi måste ta bort hela ditt bröst”. Jag rörde inte en min, andades djupt och tittade bestämt tillbaka och sa ”Och när tar vi bort det?”.   

Jag kände redan då vilken inställning jag hade. Omfamna situationen och sätta mig lugnt ner i båten och bara åka med på denna resa.

Jag  kan inte påverka det som skett eller det som kommer att ske. Det enda jag kan göra är att välja hur jag vill förhålla mig till denna situation. Mitt fokus var tydligt. Att acceptera situationen och fortsätta leva med samma livsglädje som tidigare.

När vi drabbas av chockartade händelser så agerar kroppens försvar på olika sätt. Mitt försvar och strategi blev mitt fokus. Det jobbigaste var reaktionerna från min familj och vänner. Att de blev knäckta för min skull. Jag vet inte om det är tävlingsmänniskan i mig som bara inte kunde förlika sig med denna tragiska bild av mig själv som sjuk. Jag vägrade låta mig brytas ned utan tog fasta på det som jag älskar – att sprida glädje.

Jag hade tur att det räckte med en operation. Cancern hade inte spridit sig. Däremot ska jag äta tabletter i fem år i förebyggande syfte. Sedan operationsdagen har jag mått som en prinsessa. Bokstavligen. Lycklig och levande. Ingen ångest eller oro över att nästa bröst kan stå på tur. Bara glädje över mitt fina ärr. Ja ska jag vara ärlig så ser jag faktiskt bättre ut på den sida där jag tog bort bröstet. Efter 46 år och tre barn senare så har tyngdkraften gjort sitt.

En kompis till mig fick samma diagnos sex månader senare. Hon har mått lika bra som jag under hela sin behandlingstid och då fick hon även cellgifter och blev strålad. Vi har pratat många gånger kring hur vi valt att förhålla oss till denna diagnos som väcker obehag. Vi har nästan skämts för att vi mått så bra. Har man cancer ska man må dåligt. Det är den bild som många har i största allmänhet. Här märker jag hur andra har haft svårt att bemöta min sprudlande livsglädje när jag berättar om bröstcancern som om det vore en cykel jag funderar att köpa på Blocket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så. Att det är okej att tala om hur dåligt jag mår när jag drabbas av en allvarlig sjukdom. Men det är inte riktigt okej att berätta att man mår toppen. Själv har jag valt mina ord med hänsyn till de som är svårt sjuka i denna sjukdom och där resan är ett rent helvete. Men jag ser det också som viktigt att lyfta fram att båtresan kan bli en lugn och behaglig tur.

Pippi

Förväntningarnas vånda

Förra helgen skulle jag och min man på 100-års fest i hans hemstad. Tre av hans familjemedlemmar hade slagit ihop sina födelsedagsfiranden och hade bjudit in till årets halloweenparty. Det skulle ätas, dansas, skrattas och festas långt in på småtimmarna som vi brukar göra när vi träffas och har kul tillsammans. Kuvertavgiften betalade vi in snabbt och mannen såg fram emot festen.

Hos mig hade en stor knut börjat växa i magen som signalerade ”Jag vill inte åka på festen. Jag vill bara vara hemma och göra INGENTING”. Men hur sjutton säger man det till någon man älskar? Jag ville heller inte såra någon och definitivt inte förstöra för festarrangörerna. Och inte kan en av oss stanna hemma, så gör man inte när man är ett gift par. Dagarna gick och jag kände ångesten komma krypande. När det var tre dagar kvar så sa jag det. ”Jag vill inte åka till Sunne!”. Hans första ord var: ”Jag tänker i alla fall åka”. Jag blev alldeles paff. Jag trodde han skulle bli jättebesviken och fråga varför jag inte vill åka. Istället konstaterade han bara bestämt att han minsann tänkte åka. Varför fick jag det bemötandet? Vad hade jag för förutfattade meningar om min man?  Jag försökte förklara att detta beslut har inget med honom eller hans familj att göra utan att det handlar om mig och vad jag känner och behöver just nu. ”Vi sover på saken, det är bara en tanke” sa jag innan vi släckte ljuset.

Nästa dag kom han med förslaget att han skulle ta med med sig vår dotter och jag skulle stanna hemma med vår son. Jag fick också ta på mig ansvaret att ringa ner och förklara varför vi som par inte skulle komma tillsammans. Förslaget var lysande och lättade genast upp min knut i magen. Helt plötsligt hade jag en bra anledning till att stanna hemma från festen. Barnen behöver egen tid med sina föräldrar. Jag ringde ner och förklarade och familjemedlemmarna var så förståeliga. Kändes bra och helt plötsligt såg jag fram emot helgen med glädje.

I efterhand har jag funderat över hela situationen. Hur påverkas vi av våra förväntningar som vi  bygger upp efter normernas regler kring vad som är rätt eller fel?  Hur långt är vi beredda att gå emot vår egen vilja för att lyda under normernas makt?  Normen säger att är man bjuden som par så går man tillsammans, för annars betyder det ju att något är fel.  Varför blev det mer legitimt att vi delade på oss när vi skapade och uttalade ett riktat syfte med egen tid till våra barn? Jag tänker att grunden ligger i att normen säger att det inte är okej att bara vara hemma och ta det lugnt för sin egen skull. Det måste finnas ett större syfte. Dessutom ska man inte bara vara heltidsarbetande mamma utan också en festpingla som alltid är glad och bjuder på sig själv.

Jag är stolt över att jag följde min magkänsla och stannade hemma även om jag legitimerade det med ett större syfte. Tiden med min son var självklart den stora vinsten och gav mig den energipåfyllning jag behövde.

Hur gör jag nästa gång det är fest och knuten växer i magen? Jag tar självklart samma beslut – tror jag.

Sahara

Leva som man lär

För en månad sedan tatuerade jag in ett citat från Pippi Långstrump, en normbrytande förebild som tror på den egna och andras förmåga. Texten lyder:  Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert Det är en livsfilosofi jag lever efter och som jag hoppas att mina barn ska ta med sig in i framtiden.

Häromdagen kom 16-åringen ned till köket. ”Varför kan jag inte få hoppa av skolan och satsa på att bli en streamer? Det är ju det här som jag vill jobba med. Om det inte går bra så börjar jag gymnasiet nästa år, utbrister 16-åringen med en önskan i rösten.

Jag tror inte mina öron. Vill han hoppa av gymnasiet för att spela dator inför publik på heltid. Har han blivit helt galen. ”Absolut inte”, säger jag bestämt. ”Hur tänker du? Du kan ju inte hoppa av skolan. Gå dina tre år på gymnasiet sen kan du göra vad du vill”.

Sonen försöker övertala mig men jag biter bestämt ifrån. Finns inget att diskutera. Skola först – lek sen.  Sonen går iväg och jag sätter mig i fåtöljen för att lugna ner mig efter diskussionen. Vilket påhitt!  Hjärnan går på högvarv och jag upprepar för mig själv att det här är vansinnigt. Normen är att alla ska gå gymnasiet direkt efter grundskolan – sen kan man ut och se världen och göra vad man vill.

Efter en stund känner jag hur det knyts i magen. Men vad håller jag på med?!!! Här sitter jag som vill att alla ska reflektera kring normer, våra osynliga regler i samhället. Att alla ska vara lyhörda för andra perspektiv och respektera andras åsikter. Jag som till råga på allt är utbildad karriärvägledare fnyser åt denna arbetsmarknad som jag knappt känner till. Jag vägleder andra ungdomar och vuxna att tro på sin förmåga och satsa på det yrke de brinner för. Nej, skjut mig någon! Så fel jag har.

Sakta men säkert sjunker alla tankar in och jag inser att jag som är hans mamma borde vara hans största supporter. Jag börjar surfa ut och läsa på om vad en streamer gör och hur man kan tjäna pengar på detta. Ett lugn i sprids i min kropp och jag känner att jag har omvärderat min värdering inom loppet av en timme. Klart jag ska stödja honom i detta.

Sonen blev lätt chockade när jag och pappan berättade dagen efter att vi stödjer honom i hans önskan. Den minen är obetalbar. Så tacksam att jag stannade upp och omvärderade och reflekterade kring mig själv, mina normer och värderingar.

Sen hoppas jag förstås att pensionen ska vara räddad när sonen lyckas. För det är jag helt säker på att han gör.

Pippi