Med passion för människor, utveckling och kommunikation utbildar vi för en hållbar framtid!
Med passion för människor, utveckling och kommunikation utbildar vi för en hållbar framtid!

Förväntningarnas vånda

Förra helgen skulle jag och min man på 100-års fest i hans hemstad. Tre av hans familjemedlemmar hade slagit ihop sina födelsedagsfiranden och hade bjudit in till årets halloweenparty. Det skulle ätas, dansas, skrattas och festas långt in på småtimmarna som vi brukar göra när vi träffas och har kul tillsammans. Kuvertavgiften betalade vi in snabbt och mannen såg fram emot festen.

Hos mig hade en stor knut börjat växa i magen som signalerade ”Jag vill inte åka på festen. Jag vill bara vara hemma och göra INGENTING”. Men hur sjutton säger man det till någon man älskar? Jag ville heller inte såra någon och definitivt inte förstöra för festarrangörerna. Och inte kan en av oss stanna hemma, så gör man inte när man är ett gift par. Dagarna gick och jag kände ångesten komma krypande. När det var tre dagar kvar så sa jag det. ”Jag vill inte åka till Sunne!”. Hans första ord var: ”Jag tänker i alla fall åka”. Jag blev alldeles paff. Jag trodde han skulle bli jättebesviken och fråga varför jag inte vill åka. Istället konstaterade han bara bestämt att han minsann tänkte åka. Varför fick jag det bemötandet? Vad hade jag för förutfattade meningar om min man?  Jag försökte förklara att detta beslut har inget med honom eller hans familj att göra utan att det handlar om mig och vad jag känner och behöver just nu. ”Vi sover på saken, det är bara en tanke” sa jag innan vi släckte ljuset.

Nästa dag kom han med förslaget att han skulle ta med med sig vår dotter och jag skulle stanna hemma med vår son. Jag fick också ta på mig ansvaret att ringa ner och förklara varför vi som par inte skulle komma tillsammans. Förslaget var lysande och lättade genast upp min knut i magen. Helt plötsligt hade jag en bra anledning till att stanna hemma från festen. Barnen behöver egen tid med sina föräldrar. Jag ringde ner och förklarade och familjemedlemmarna var så förståeliga. Kändes bra och helt plötsligt såg jag fram emot helgen med glädje.

I efterhand har jag funderat över hela situationen. Hur påverkas vi av våra förväntningar som vi  bygger upp efter normernas regler kring vad som är rätt eller fel?  Hur långt är vi beredda att gå emot vår egen vilja för att lyda under normernas makt?  Normen säger att är man bjuden som par så går man tillsammans, för annars betyder det ju att något är fel.  Varför blev det mer legitimt att vi delade på oss när vi skapade och uttalade ett riktat syfte med egen tid till våra barn? Jag tänker att grunden ligger i att normen säger att det inte är okej att bara vara hemma och ta det lugnt för sin egen skull. Det måste finnas ett större syfte. Dessutom ska man inte bara vara heltidsarbetande mamma utan också en festpingla som alltid är glad och bjuder på sig själv.

Jag är stolt över att jag följde min magkänsla och stannade hemma även om jag legitimerade det med ett större syfte. Tiden med min son var självklart den stora vinsten och gav mig den energipåfyllning jag behövde.

Hur gör jag nästa gång det är fest och knuten växer i magen? Jag tar självklart samma beslut – tror jag.

Sahara

Kommentera gärna